En scoutfärd för 90 år sedan.

Ur "Djursholms scoutkår 1910-1950"

Den ursprungliga titeln på den här artikeln var ”En scoutfärd för 40 år sedan”. Eftersom den nu är 50 år gammal har jag tagit mig friheten att ändra titeln.

 

Den första större utfärd den nybildade kåren företog var en fotmarsch till Edsbergs slott. På den tiden var inte ordet ”camping” uppfunnet och att övernatta i tält eller lada var ett äventyr som militärer och luffare hade privilegium på. Och så hittar plötsligt scoutkårens ledare på att en massa småpojkar skulle vandra iväg till Edsberg och övernatta i en lada. Vi pojkar voro naturligtvis eld och lågor över ett så härligt äventyr men - det fanns ett stort men – mammorna. Jag kommer ihåg hur jag själv gick och gruvade mig över hur jag lämpligast skulle framlägga saken för min snälla mamma. Då jag väl väpnad med argument slutligen trädde inför mina föräldrar för att fråga om lov, var jag säker på att få en het dust. Därför var min förvåning så mycket större då jag nästan genast fick den efterlängtade tillåtelsen. Nå, det tycker väl ni unga scouter av idag inte var så märkvärdigt. Nu finns det väl knappast någon scoutmamma som inte inser det stora värdet av att släppa ut pojkarna på härdande övningar i skog och mark, där de lära sig att klara sig själva och få en frisk och sund kropp. Men annat var det när scoutrörelsen låg i sin linda. Det var många pojkar som hade svårt att övertyga sin välmenande men oroliga mammor om nyttan av friluftsliv. Därmed har jag inte sagt att det också på den tiden fanns verkliga pratexemplar till scoutmammor, och dem ägnar jag på denna jubileumsdag min hyllning, ty utan dem hade scoutrörelsen i Djursholm aldrig blivit, vad den blev och är.

 

Nå, en lördagskväll, strax innan skymningen samlades ett par dussin pojkar vid Idrottsparken för att ge sig ut på det stora äventyret. En massa föräldrar och andra intresserade hade samlats för att åse avfärden. Många scouter, som hade haft mindre lycka med sina övertalningsförsök, stodo med gråten i halsen och kunde inte hjälpa att de voro avundsjuka, fast de visste att det var fult. Det är inte alltid så lätt att vara en verklig scout! De lyckligas mammor gåvo några sista förmaningsord – och så bar det iväg.

 

”Våran Pelle”, I.Kapten, gick i täten, och efter honom kommo vi småpysar. Sis gingo de större grabbarna, som alltså för en gång skulle fingo se sig förbigångna av de mindre. I kön på marschkolonnen kom en hästskjuts, naturligtvis med en scout som kusk, och på den forslades de mindre scouternas ränslar, samt proviant och kokmateriel. Dessutom hade nog ledningen den baktanken, att en eller annan trött liten scout kunde få en liten åktur också. Men det behövdes inte, ånej. Man hade väl någon stolthet i kroppen, och att åka på en fotmarsch, det var då rakt ingenting för en scout. Det var inte stort men än en mil till Edsberg. Men två tredjedelar av marschen gick på en liten usel väg, rakt igenom skogen. Becksvart var det också, och man fick lov att sätta sina fötter med stor försiktighet för att inte snava på de många stenarna eller djupa hjulspåren.

 

Framkommna lagade vi kvällsmat i kokgravar. Det var ju inte så märkvärdigt, för det hade vi varit med om förut. Men sedan började det stora äventyret – natten på höskullen över ladugården. På morgonen måste vi dock med någon besvikelse erkänna att äventyret endast existerat i vår fantasi, för naturligtvis hände det ingenting. Men nog tror jag att korna fingo bra hårdsmällt föda om de skulle äta upp alla de scoutknivar och andra tillbehör som lämnades kvar i höet. En pojke fick till sin egen fasa se sin ena sko försvinna ner i ladugården genom den lucka, som man annars kastade hö igenom. Skon trillade ner på foderbordet inom räckhåll för en ko, och denna som var van vid få sina delikatesser från det hållet grep sig genast an med inmundigandet av denna nya rätt. Sedan kon en längre stunds energiskt tuggande inte förmått uppskatta den säregna aromen, lyckades den förtvivlade ägaren och ett halvdussin storskrattande scouter att återerövra den till oigenkännlighet förvandlade skon, som nu var oduglig för sitt rätta ändamål.

 

Dagen användes till diverse scoutövningar, och på eftermiddagen anträddes återfärden, som också gick programenligt. Väl hemkomna överföllos vi av föräldrar och kamrater som naturligtvis ville höra talas om alla våra äventyr. Vi gjorde nog vårt bästa för att tillfredställa alla våra önskningar, men innerst inne hade vi nog en liten förnimmelse av att det nog inte var så märkvärdigt i alla fall.

Publicerad: 2006-04-22 - Jonas Dahlgren
Ändrad: 2006-05-28 - Jonas Dahlgren

Ny hemsida

Från och med 2014 har vi en ny hemsida. Adressen är www.djursholm.scout.se. KLICKA HÄR.

Läs mer>>